Sara Lindahl Erlandsson

Inlägg publicerade under kategorin ☮ Saras djupa tankar

Av Sara Erlandsson - 13 maj 2012 20:37

Jag måste ha världens sämsta självdiciplin. Jag är en sån människa som verkligen inte får saker gjort och jag ligger hellre i sängen och grubblar över alla saker jag måste göra istället för att faktiskt göra dem. Lånade en bok på bibblan härromdagen som hette "Svälj dom fulaste grodorna först", som handlar om hur man får saker gjort, och idag när jag kom på mig själv ligga och slöa i sängen framför datorn görandes ingenting tänkte jag att jag skulle ta och läsa lite i boken.
Läste de 2 första sidorna och det räckte för att få upp mig ur sängen. Sedan kl 16 har jag pluggat på det jag behövde, käkat, cyklat till Hällekis och sprunigt 7 km i spåret och nu har jag vikt klart all tvätt jag har skjutit upp i flera veckor. 


 


Jag kom på en bra jämförelse till hur jag är. Ni vet när man var liten och inte gillade maten men mamma tvingade en att äta upp iallafall? Oftast satt jag i flera minuter eller timmar och bara stirrade på maten i hopp om att mamma skulle ge sig. Lärde mig efter ett tag att hon inte gjorde det men ändå satt jag bara och stirrade på det, precis som att det skulle bli mindre eller godare ju längre jag väntade. Tillslut inser man att det är lika bra att bara äta upp maten så är det över sen.


 


SÅ är det med mig. Jag skjuter upp allting tills det inte går längre. Blir så arg på mig själv att jag inte lär mig att maten blir inte godare eller mindre ju längre jag väntar. I själva verket slösar jag bara min tid på att bara sitta där och maten blir bara kallare och äckligare ju längre tiden går. 

Ska tänka på detta nästa gång jag inte får saker gjort. Nu ska jag städa mitt rum, byta sängkläder och duscha. SEN får jag slappa hur mycket jag vill :-)

Hade förresten tänkt att blogga idag men det krånglar med att lägga in bilderna i datorn så jag gav upp.  

Av Sara Erlandsson - 12 mars 2012 16:28

Som de flesta sett har denna video, om Joseph Kony, spridit sig som en våg över internet och fått flera miljoner views på bara några dagar. 
Även jag länkade till videon häromdagen utan att egentligen veta så mycket om det, precis som många andra. Jag håller med om att filmen har ett mycket bra budskap och att tanken är god. Däremot tycker jag att innan man är med och stödjer kampanjen borde man ta reda på lite mer fakta. Jag har nu tagit bort videon från min blogg efter att ha tagit reda på att det inte är barnen i Uganda vi stödjer, utan Ugandas militär! Jag håller med om att Kony borde gripas, men stödj för guds skull inte en kampanj ni inte vet vad de är ute efter. Det känns så komiskt att alla börjar hetsa över just denna video nu, när man har hört om sexslavar, barnsoldater och tillfångatagande barn som tvingas stympa sina egna familjemedlemmar i över 10 år? Har folket missat tv-reklamerna om att stödja röda korset och rädda barnen som går på tv varje dag? Då är det inte lika många som bryr sig, om ni förstår mig rätt. 



 


Onda människor som Kony finns det gott om och att dela en video över internet för att gripa denna person, som de påstår är omöjlig att spåra, kommer inte göra någon större skillnad. Mycket utav pengarna som doneras går till marknadsförning och för att skapa medvetvetenhet. Jag undrar hur många det är som vet om att personer med liknande bakgrund som Joseph Kony sitter i senaten eller parlamentet i nästan varje afrikanskt land? Varför är det ingen som reagerar på det? Detta är ett bra exempel på hur korkade och naiva folket som ger sig fan på att ta del av detta är, som inte besitter någon som helst kunskap om det. Jag kan själv erkänna att jag var naiv och korkad som inte tog reda på mer fakta innan jag delade videon. På en bild kan man se skaparna av filmen stå tillsammans med SPLA och Ugandas armé som gjort precis lika många brott som Kony. 
Vad jag har läst går även en stor del utav pengarna som doneras rakt ner i militärens och diktaturens egna fickor. 


 37 % av budgeten går till Afrika-relaterande program, runt 20 % går till löner och "overheads" och restrerande 43 % går till informationsprogram. Sanningen om osynliga barnen är att de inte är en biståndsorganisation och det är många som tror att de är till för att leverera skor eller mat, vilket de inte gör. Detta kan ni läsa om här


Så snälla, innan ni donerar eller bestämmer er för att ta del av detta och sprida budskapet vidare; ta reda på vad deras organisation egentligen går ut på.  



 
haha, var bara tvungen...

Av Sara Erlandsson - 29 december 2011 18:40
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av Sara Erlandsson - 28 december 2011 16:57

 


“Jag har aldrig älskat. Jag har varit förälskad och attraherad, även sjukligt besatt och svartsjuk men jag har aldrig älskat någon i den bemärkelse ni förmodligen kallar “på riktigt”. Hela livet har jag varit kär i kärleken och åtskilliga gånger försökt inbilla mig själv att jag verkligen är kär, eller försökt dricka mig till det. Men jag visste för längesedan att jag skulle få dricka ensam. Dricka ensam bland tiotusen vänner är en av de talanger jag utvecklat istället för att lyckats gå runt och vara kär som de andra. Att avundas dessa små läppglansföseglade flicköden och vara en vuxet ängslig version av den flicka som en gång i tiden väntade på en hårig best ur en Disneykalssiker som skulle komma och drabba henne med Stockholm-syndromet. Det är mitt öde..” - Dani K. 

Av Sara Erlandsson - 25 november 2011 15:29

       


Well, I hope you learned a lesson cuase you'll never be messin' with my head again the way that you did.

It was never gonna work, you were to much of a jerk and I'm finally fed up with it.
I miss you now and then, but would I do it all again? - Nah!

Av Sara Erlandsson - 4 november 2011 00:58

Hon sitter i sängen med datorns ljusa sken i ansiktet. De trötta ögonen är glansiga av tårar. Hon funderar. Skriver, suddar, skriver och suddar. Idag verkar det som om hennes ord inte vill fastna på pappret. Varje gång hon tittar på det hon skrivit känns det obekvämt. 

Hon suddar, återigen. 


 


Hon lutar sig tillbaka och fäster blicken på en punkt ut i mörkret ovanför datorn. Hon sätter på en låt och låter musiken strömma in genom öronen. Hon koncentrerar sig noga på detaljerna i låten. Den här låten passar perfekt in på hennes liv. Inte texten, men musiken.


Hon suckar och börjar tänka tillbaka. Tänka tillbaka på tiden som varit. Allt som varit så bra. Hon funderar på hur det kommer sig att hon alltid flyr när det blir jobbigt. Varför tar hon den enklaste utvägen så fort något farligt närmar sig? Varför vågar hon aldrig möta sin rädsla?

Det är dags att våga nu. Dörren under den gröna exit-skylten börjar bli trög att öppna och snart finns ingen annan utväg att ta mer än att gå igenom elden. Antingen kommer hon levande därifrån eller så gör hon inte det. Egentligen bryr hon sig inte längre. Hon orkar inte bry sig. Så har det varit ett tag nu. Men nu när faran börjar närma sig inser hon att det längre inte går att ta sig ut, varken genom fönster eller dörrar. 


            


Hon börjar förstå att för att må bra så måste man må dåligt.

Hon börjar förstå att man måste kasta det gamla för att få plats med nytt.
Hon börjar förstå att man måste gå ett steg bak för att gå ett steg fram. 

Hon börjar förstå att det måste vara kallt för att sedan bli varmt igen. 

Hon börjar förstå att om man går och lägger sig på natten så måste man gå upp på morgonen.
Hon börjar förstå att man måste uppleva olycka för att få känna lycka. 

Hon börjar förstå att man måste satsa för att vinna. 

Hon börjar förstå att man måste stå på egna ben för att överleva.

Hon börjar förstå att man måste möta sina rädslor för att bli kvitt dem. 

Hon börjar förstå att när hon gör fel måste hon göra rätt.

Hon börjar förstå att livet kan vara en dans på rosor, bara man vill. 

Men hon börjar även förstå att saker och ting faktiskt är på allvar. 


Så hon sätter sig upp. Öppnar datorn, skriver det här och tvingar det till att fastna på pappret. Hon möter sina rädslor. 


Face the fear: Nu förstår jag varför. 

Av Sara Erlandsson - 30 september 2011 01:41

Har legat och slösurfat på flashback i ett par timmar och hittade den här sidan och tyckte den var väldigt intressant. 

Jag tycker det är synd om tjejer som skäms för sina bröst för att dom är/har "fula, stora vårtgårdar, ljusa bröstvårtor, sneda bröst, olik stora, små vårtgårdar, stora eller små bröst, smala bröst, hängiga bröst, höga bröst" ja, allt? Och sen mår dåligt för att dom inte vågar visa sig för killar eller tjejer för att de är rädda att dem ska tycka deras bröst inte är okej.

Som sidan säger, lever vi idag i en värld där det exponeras för "perfekta" bröst.

 

Vilket stämmer ganska väl. Idealet har blivit sjukt stort och porrskadade killar (och tjejer..?) har oftast ganska stora krav och har lätt att blunda för verkligheten...


... men hur chockade skulle vi inte bli om alla tjejer en dag gick utan bh & tröja?  

                        

http://www.007b.com/breast_gallery.php

 
Tjejerna på bilderna är mellan 18 och 23 år. 

När jag var inne på flashback och läste var det, till min stora förvåning, många tjejer som pekade ut bilder och sa sig ha liknande bröst och killar som även sa att dessa bröst som fanns på denna sidan var helt normala. 

Skapa flashcards