Direktlänk till inlägg 23 januari 2011
Jag ligger där och fryser, tänker att jag är den enda i hela världen. Jag är helt ensam. Det är mörkt och kallt. Men jag vet att oavsett, måste jag slänga fötterna över kanten, så det gör jag. Jag blickar ut över det tomma, mörka rummet och gnuggar mina ögon. Allting hör ihop. Man ska se suddigt, man ska vara kall, man ska känna sig ensam och man ska vara rädd för mörkret.
Känslorna försvinner när jag tänt ljuset och ser mig själv i spegeln, det som reflekteras tillbaka känns overkligt. Idealet smyger sig på och knackar på min axel. Allt ska vara perfekt. Jag drar på mig ansiktet och funderar inte mer på det. En vanlig dag för vem som helst antar jag. Men det är fel, det är inte så det ska vara. Verkligheten är förvrängd. Hur kan det vara så?
Alla är unika. Det är vad jag har hört. Jag står i centrum och tittar på alla skepnader som går förbi. Jag undrar, vad gör dom en dag som denna? Vem väntar på dem, som ingen gör på mig? Vad är meningen egentligen. Mina djupa tankar förvrider mitt huvud, det påminner om känslan man har vid magknip. Någon tar tag i tarmarna i huvudet på mig och vrider om. Det smärtar, men vad ska man göra åt saken. Det är det man har lärt sig under sin uppväxt, att gå vidare. Alla dessa krav har gjort oss rädda för att tänka. Hur många tänker som jag? Vem vågar. Vad tänker hon, den där som står där? Tänker hon på mig så som jag tänker på henne? Vilka tänker på mig, så som jag tänker på henne. Jag ser någon som står en bit ifrån mig, som inte var fin förrän hon log. Tanken är glädjedödande. Kylan biter sig fast i mina läppar. Det sticks. Jag blir stum. Får svårt att andas. Jag känner hur ångesten drar sig över mig, precis som man drar ett varmt täcke över ett frysande barn. Jag vill inte bli av med det. Jag vill inte sluta tänka. För när man slutar tänka och sluter ögonen, det är då man fryser.
/ Sara.