Direktlänk till inlägg 26 januari 2011
Avundsjuka och uppmärksamhet som aldrig förut. Hur hänger det ihop? Aldrig vart med om detta förr, men nu vet jag hur det känns. Ju mer du vill vara som jag, ju mer vill jag vara som mig. Låt mig vara. Jag sliter mig loss, drar och rycker. Du börjar vid vristen och klättrar dig långsamt upp för min kropp. Tar tag i mina tarmar för att få ett bättre grepp. Jag spyr. Jag vänder tarmarna ut och in för att spy ut delarna av dig som du försöker fästa på mig. Varför provocerar du mig? Märker du det ens. Är det så svårt att vara det du egentligen är, utan mig. Funderat på att göra slut. Göra slut. Göra slut med den förbannat äckliga känsla som förföljer mig. Jag funderar på att göra slut med dig. Men trots mina tappra försök och enorma kraftansträningar så vägrar du att lyda mig. Du kanske helt enkelt är mig? Det skulle vara helt fel.
Försvinn... För jag är arg. Riktigt jävla arg. På dig.