Direktlänk till inlägg 1 februari 2011
Alla människor vill lyckas. Alla sneglar på "alla andra" och tänker
- varför har inte jag det där? Varför har inte jag lyckats?
När avundsjukan tar överhanden kommer misslyckandet smygandes. Man försöker, men man tappar snart hoppet. Att försöka, är bara en enda stor jävla början på att misslyckas. Folk försöker trösta men även dem misslyckas. Man manipuleras av att se på alla andra och vilja göra som alla andra. Livet blir till ett enda misslyckande. Varför är h*n så lyckligt kär? Varför hittar inte jag? Hur kommer det sig att h*n har ett så himla lyckat liv? Varför inte jag?
Ja, varför inte du? Du manipulerar dig själv.
Om du försöker misslyckas, och lyckas, vad har du gjort då? Misslyckats med att lyckats eller lyckats med att misslyckats? Känslan av misslyckande är hemsk.
Men är den verkligen så hemsk? Jag är tacksam över mina misslyckanden. Bra folk är bra folk för att dom har fått visdom av att misslyckas, för att av att lyckas hela tiden blir man ju inte särskilt klok av. Man har inte misslyckats förrän man har slutat försöka. Att misslyckas är en chans till att börja om igen, med smartare drag. Ett misslyckande är en framgång om vi lär oss av det. Så se till att lär dig av dina misslyckanden. Och kom ihåg:
att misslyckas är ett ord, inte en person.
Tänk på det.
p.s texten är för ett arbete i skolan, men jag la upp det här ändå.