Direktlänk till inlägg 11 september 2011
ett kliv in i dimman. världen snurrar i takt med den lugna musiken. jag känner den svidande doften av svett & äcklig andedräckt. men jag bryr mig inte. jag lever i min egna värld. som bara är min, endast min. något jag inte vill eller vågar erkänna i vanliga fall. jag är rädd för att visa min egoism. därför tar jag till med min underbara, farliga och ljuvliga resurs. det är nog inte farlig i sig, men att inte våga leva realistiskt är det som är farligt. i bakgrunden hör jag dem skratta. men egentligen, vad är det som är så roligt? ingenting i vanliga fall. men dom vågar skratta, åt något. åt något dom inte skrattar åt i vanliga fall. allting handlar om rädsla. men just nu släpper vi på gränserna och vågar leva så som vi vill leva. så som vi egentligen borde leva men som vi inte gör. av någon anledning jag inte vet varför. jag tittar mig omkring, lutar mig tillbaka och låter det lugna flöda in i mitt inre. jag behöver egentligen inte detta för att känna mig lugn. men det är något jag inte förstår. just då. inte dom heller. vad är det som har gjort oss så rädda för att vara oss själva? det vi känner ligger gömt innuti oss. ingen resurs kan få oss att känna som vi känner bara sådär. vi tror det är den underbara, farliga och ljuvliga resursen som skapar en så fin och fredlig kväll. men egentligen är det bara för oss att öppna våra sinnen och låta lugnet strömma in. det är därför jag kallar det resurs, för det finns redan inuti oss och vi tar fram det för att rädda oss ur en besvärlig situation. och det går att använda när man vill bara man vill. men det är för svårt att förstå för vissa.
tyvärr.