ett kliv in i dimman. världen snurrar i takt med den lugna musiken. jag känner den svidande doften av svett & äcklig andedräckt. men jag bryr mig inte. jag lever i min egna värld. som bara är min, endast min. något jag inte vill eller vågar erkänna i vanliga fall. jag är rädd för att visa min egoism. därför tar jag till med min underbara, farliga och ljuvliga resurs. det är nog inte farlig i sig, men att inte våga leva realistiskt är det som är farligt. i bakgrunden hör jag dem skratta. men egentligen, vad är det som är så roligt? ingenting i vanliga fall. men dom vågar skratta, åt något. åt något dom inte skrattar åt i vanliga fall. allting handlar om rädsla. men just nu släpper vi på gränserna och vågar leva så som vi vill leva. så som vi egentligen borde leva men som vi inte gör. av någon anledning jag inte vet varför. jag tittar mig omkring, lutar mig tillbaka och låter det lugna flöda in i mitt inre. jag behöver egentligen inte detta för att känna mig lugn. men det är något jag inte förstår. just då. inte dom heller. vad är det som har gjort oss så rädda för att vara oss själva? det vi känner ligger gömt innuti oss. ingen resurs kan få oss att känna som vi känner bara sådär. vi tror det är den underbara, farliga och ljuvliga resursen som skapar en så fin och fredlig kväll. men egentligen är det bara för oss att öppna våra sinnen och låta lugnet strömma in. det är därför jag kallar det resurs, för det finns redan inuti oss och vi tar fram det för att rädda oss ur en besvärlig situation. och det går att använda när man vill bara man vill. men det är för svårt att förstå för vissa. 

tyvärr. 

Jag älskade när du gjorde sådär. Du fick mig att rysa i hela kroppen.
Du låg bakom mig. Vi somnade så. Jag vaknade mitt i natten. Jag kunde se hur rummet skuggades av fönstret från ljuset av stjärnorna.
 Kylan från det öppna fönstret smekte min bara överkropp. Jag var inte helt vaken.Bara lite, ni vet när man bara vaknar en kort sekund och somnar om lika fort igen. På den sekunden upptäckte jag att du hade flyttat dig en bit ifrån mig.
Konstigt nog vaknade vi alltid samtidigt, på den där korta sekunden.
Det var som att våra kroppar var sammankopplade. För precis när den kyliga vinden snuddade vid min hud och jag rös till av kyla flyttade du dig närmare mig. Du kramade om mig extra hårt och andades mig mjukt och försiktigt i nacken.
 >>Din fuktiga andedräkt strök mina tunna nackhår.<<
En våg av välbehag strömmade genom min kropp. Jag somnade om på den där sekunden igen, och denna gången med ett lugn inom mig. Jag älskade när du gjorde så. Du fick mig rysa i hela kroppen. 

När jag vaknade på morgonen var du borta. Inte bokstavligt talat. Du låg fortfarande bredvid mig. Jag vaknade inte som jag somnade. Lugnet var utbytt mot tvivel. Tvivel om sekunden i natten som passerat.

>>Tvivel på om det var en dröm, eller om det var verklighet.<<

It's too late to regret it, 
but you're the one who said it, 
we're better off being apart.
I hate to be a downer, but don't bother come around here
becuase I won't have a change of heart. 

That's it, thats all, had fun, we had a ball.
It was good while it lasted, but now I'm past it. 
It was short it was sweet, sure you swept me off my feet.
I'll miss you now and then but would I do it all again? 
Nah! 

Well I hope you learned a lesson,
because you'll never be a messin'
with my head again the way that you did. 
It was never gonna work, 
you were too much of a gerk.

I'm finally fed up with it. 

ÄLSKA MIG MEST NÄR JAG FÖRTJÄNAR DET MINST FÖR DET ÄR DÅ JAG BEHÖVER DET MEST.

     
Älska mig minst när jag förtjänar det mest...

Jag är så dum, så jävla jävla dum. Fyfan för mig. 

Om någon förklarade för mig hur människan egentligen fungerade så skulle många utav mina djupa frågor bli bersvarade. 

Det finns ingenting jag hatar mer än lögner och personer jag inte kan lita på. Jag har blivit sviken så många gånger att varje gång någon ljuger för mig kan jag inte låta bli att bli helt vansinnig. Det är inte det att jag blir arg för vad personen ljuger om. Jag blir inte upprörd för att personen ljuger, jag blir upprörd eftersom att jag efter det inte kan lita på denne längre. 

Tillit har, av någon anledning jag inte vet varför, blivit väldigt viktigt i mitt liv. 

Men på senaste tiden har jag börjat fundera mer och mer. Det finns egentligen ingen man kan lita på, eller? Har ni hört talas om altruism? 

Altruism är när man gör allting för sin egen vinning. Kan du komma på en god gärning du gjort för någon annan som du själv inte vunnit på? Att du skickar pengar till fattiga barn, är det verkligen endast för att du tänker på barnen? Eller får det dig även att känna godhjärtad? Det är klart du gör. Du kommer aldrig kunna göra något för någon annan som du själv inte får ut något utav. Att ge en komplimang till någon gör du för att göra en människa glad, för att du ska bli glad eller för att denne ska tycka du är snäll, med detta säger jag inte att du inte menar det du säger. 
 

Nu kommer ni med frågan "hur kommer det sig att vissa offrar sitt egna liv för att rädda någon annan, om det inte vore för att han tänkte på den utsatte?"
 

Detta kan man se från olika synvinklar.
Är det någon älskad är det självklart, man vill inte utsätta sig själv för den smärtan att en älskad går bort. Du vill inte uppleva den sorgen, därmed skulle du givetvis göra allt för att rädda personen. 

Däremot, är det en främling, hur skulle du själv då kunna vinna på det? 

För ett tag sen berättade en person för mig om när hon och hennes man var i Thailand när tsunamin 2004 inträffade. Jag berättar bara lite kort nu. De hade sett vågen komma på långt håll och hon hade tagit tag i sin man för att springa därifrån upp på ett hustak där vågen inte skulle nå dem. På vägen upp på stranden hade hon sett hur det låg en man på stranden som hade trillat, skadat sig illa och inte kunde ta sig därifrån. Hon berätta då att hon inte hade brytt sig om det eftersom det enda hon tänkte på i det ögonblicket var att rädda sig själv och sin älskade. Hennes man däremot, tänkte inte som sin fru. De sprang upp på taket och väl där uppe slet mannen av en elledningssladd och knöt runt magen, efter det hoppade han i vattnet som nu hade tagit över hela stranden, och räddade mannen de sett liggandes nere på stranden. 

Varför gjorde han detta?

Jo. Att paret ville rädda varandra, fast egentligen sig själva från en stor hjärtesorg, var ju tydligt. Hade det inte vart så hade de stannat upp på stranden för att plocka upp mannen. Istället fortsatte mannen upp till taket med den han älskade mest, alltså den som också kunde påverka honom mest om hon blev skadad, och sedan räddade han mannen. Hade han inte räddat mannen och bara låtit honom dö hade han förmodligen inte kunnat sova gott någonsin mer. Anledningen till detta var för att han visste att han kunde rädda mannen. De andra 225.000 människor som dog, kunde han inte rädda och därför kan han inte ha dåligt samvete för det heller. 

   

Förstår ni hur jag menar?

Jag skulle kunna komma med 100 fler exempel men jag tror ni förstår vad jag menar ändå. Visst känns det hemskt att veta att man är så ensam och att alla är så egoistiska? Det finns ingen som skulle göra något för dig bara för din skull. "Bara för din skull" är sånt jävla bullshit. Det finns inget sådant. Allting handlar om hur egoistisk människan är och jag tror det är det vi måste lära oss. 

Att inte lita på någon annan än dig själv. Det gör inte jag. Jag litar bara på mig själv. Och visst är det tråkigt? Men det är så det är, och förmodligen alltid kommer vara. Alla kommer alltid skydda sig själva i första hand. Därmed kommer alla lögner, för att skydda sitt eget skal. 

Men det vi inte tänkt på är hur mycket vi förstör för andra.

Men fortfarande, allt handlar alltid bara om oss själva.

Såhär är det. 
Vi började som vänner, det var lugnt, men det var bara på låtsas.

Du var hängiven, det tog inte lång tid innan jag kallade dig min.

Det enda du hörde från mig var hur bra vi passade ihop.

Det var det enda du hörde från mig...

Men sen du försvann, kan jag andas för första gången.

Jag har gått vidare.

Tack vare dig, har jag fått vad jag vill.

Sen du försvann.

Hur kan jag uttrycka det, du uttryckte mig?

Jag föll till och med för den där jävla kärlekslåten. 

Hur kommer det sig att du aldrig sa att du bara ville vara med mig? 

Jag antar att du inte kände så. 

Men sen du försvann, kan jag andas för första gången. 

Jag har gått vidare. 

Tack vare dig, har jag fått vad jag vill. 

Sen du försvann. 

Du hade din chans men du sabbade den. 

Out of sight and out of mind. 

Håll käften, jag orkar inte ta det,

igen och igen och igen och igen. 

Sen du försvann. 

...det är bara jag som tänker på mig.