Jag har ont i rumpan..

Det gör ont att sitta här.

Min rumpa.

Det är kallt.

Mina byxor är tajta.

Det är obekvämt.

Klockan går i slowmotion.

Gör den inte alltid det?

Kan inte sätta mig på något annat sätt.

Det är jobbigt.

Att ta av sig skorna.

Vill egentligen lägga upp fötterna i soffan.

Bort ifrån den ostadiga marken.

Marken snurrar.

Suck. 

Varför tog jag dom här byxorna?

Man får ju rövsvett i dem.

Haha.. Jag är ju så jävla lyckad. Skulle andas in när jag hade popcorn i munnen och vips  så åkte det med. 

Smart gjort! Nu gör det ont när jag andas precis bakom hjärtat. Haha, vill inte andas. Obehagligt. 

Mamma skulle ringa sjukhuset snart.. Haha fan vad skrattretande    Shit alltså..   

Btw. Gjorde om en bild nyss. Ganska gammal.. Saknar mitt långa hår!

Sådär. Nu har mamma ringt. Kl. 9 på KSS imorgon. Haha men gud. Undrar hur hon sa det: 

- hej, min dotter andades ner ett popcorn i sin lunga.

Kom hem nyss. Skönt att äntligen vara hemma, har längtat hela dagen. Sitter och pratar i skype med några randoms..

Stör mig som fan på att det är mörkt bakom mig. Förväntar mig att lampan ska byta glödlampa av sig självt, faktiskt.   

Idag ska jag bara ta det lugnt. Tänkte sitta här lite, sen tänkte jag plugga (vet att jag alltid skriver det, men ni ska veta att jag gör det aldrig.. hah), efter det tänkte jag ta mig en riktigt stor belöning med 1.5 liter cola + popcorn! Mahah    

***

Det har gått en och en halv timma sen jag började skriva nu så har glömt allt jag skulle skriva.. Fan. Och har inte pluggat något heller. Jaja. Nu ska jag göra något annat, vet inte vad. 

Tror inte jag skriver mer idag faktiskt. Orkar inte. Har inget roligt att blogga om ändå. Återkommer imorgon. 

Jag är så sjukt trött idag med. Sov dåligt i natt. Vill bara hem och lägga mig nu. 

Har svårt att lyssna på läraren, har svårt att koncentrera mig. 

Hon står & pratar just nu. Eller gör hon det? Läpparna rör sig men jag hör ingenting...

Godnatt.

Nej, va fan. Tillbaka till verkligheten nu. 

Jag ligger där och fryser, tänker att jag är den enda i hela världen. Jag är helt ensam. Det är mörkt och kallt. Men jag vet att oavsett, måste jag slänga fötterna över kanten, så det gör jag. Jag blickar ut över det tomma, mörka rummet och gnuggar mina ögon. Allting hör ihop. Man ska se suddigt, man ska vara kall, man ska känna sig ensam och man ska vara rädd för mörkret. 

Känslorna försvinner när jag tänt ljuset och ser mig själv i spegeln, det som reflekteras tillbaka känns overkligt. Idealet smyger sig på och knackar på min axel. Allt ska vara perfekt. Jag drar på mig ansiktet och funderar inte mer på det. En vanlig dag för vem som helst antar jag. Men det är fel, det är inte så det ska vara. Verkligheten är förvrängd. Hur kan det vara så?

Alla är unika. Det är vad jag har hört. Jag står i centrum och tittar på alla skepnader som går förbi. Jag undrar, vad gör dom en dag som denna? Vem väntar på dem, som ingen gör på mig? Vad är meningen egentligen. Mina djupa tankar förvrider mitt huvud, det påminner om känslan man har vid magknip. Någon tar tag i tarmarna i huvudet på mig och vrider om. Det smärtar, men vad ska man göra åt saken. Det är det man har lärt sig under sin uppväxt, att gå vidare. Alla dessa krav har gjort oss rädda för att tänka. Hur många tänker som jag? Vem vågar. Vad tänker hon, den där som står där? Tänker hon på mig så som jag tänker på henne? Vilka tänker på mig, så som jag tänker på henne. Jag ser någon som står en bit ifrån mig, som inte var fin förrän hon log. Tanken är glädjedödande. Kylan biter sig fast i mina läppar. Det sticks. Jag blir stum. Får svårt att andas. Jag känner hur ångesten drar sig över mig, precis som man drar ett varmt täcke över ett frysande barn. Jag vill inte bli av med det. Jag vill inte sluta tänka. För när man slutar tänka och sluter ögonen, det är då man fryser. 

/ Sara.